Vi lever i en tid då dystopiska utsikter duggar tätt. Klimatkris, krig, nedmontering av demokrati, gängkriminalitet, sprängningar, m.m. Vissa dagar kan det kännas hopplöst. Då tycker jag denna text, skriven av Tomas Sjödin är hoppingivande.
Det hände alltid en stund efter läggdags. Vi hade krånglat och trixat för att få vara uppe en stund till, när pappa tröttnade och manade på oss med den lite strängare rösten: ”Nu går ni och lägger er!”
Då tog min bror och jag till det sista knepet för att slippa att omedelbart hoppa i säng: Myrstegen. En osviklig teknik. Tricket var att ta så små steg som möjligt, så små att avståndet till sängen skulle ta en evighet att gå. Vi flyttade fötterna några få centimeter i taget. På så sätt vann vi lite vakentid. Och ändå hade vi gjort som vi blivit tillsagda.
När pappa efter en stund återkom till trappan upp till våra rum och ropade: ”Jag sa ju att ni skulle gå och lägga er!” svarade vi unisont: ”Vi är på väg!” Vilket vi också var. Med myrsteg.
Jag tror inte att jag tänkt på den där situationen på närmare 50 år. Inte förrän häromdagen. Ett ganska vardagligt samtal blev gradvis allt mer allvarligt och framtidstron började svikta. Då dök de upp, myrstegen. Jag hörde mig själv säga att vi måste våga tro att de trots allt för oss framåt.
I radion hörde jag någon citera ur Talmud, judarnas skriftsamling:
”Bli inte nedslagen av världens enorma sorg. Gör det rätta nu, var barmhärtig nu, gå i ödmjukhet nu. Du är inte förpliktad att fullborda arbetet, men du är heller inte fri att överge det.”
Man behöver inte vara dystergök för att konstatera att det skymmer i världen. Våldet eskalerar, nöden kommer närmare, slagorden ekar allt tommare. Bekanta tvekade att åka från sin norrländska by till Stockholm som de hade planerat. De stannade hemma av rädsla för terrorister. Den natten slog polisen till i Boliden. Det är så det ser ut. Det går inte att skydda sig. En av reaktionerna när våldet och ondskan blir alltför påträngande är att stänga av, förskansa sig i sin egen privata värld och hoppas att det går över. Den hållningen krattar manegen för de ondsinta.
Det finns naturligtvis inga jättekliv att ta som över en natt gör situationen i världen annorlunda. Men en möjlighet återstår och den är omöjlig att spränga sönder: myrstegsrevolutionen, den när miljoner människor förflyttar sig långsamt och uthålligt i riktning mot den värld de drömmer om. Och om inte världen i förstone ser ut att förändras, så förändras vi i varje steg, det är en naturlag som ingen ondska i världen rår på: Gå i riktning mot det du längtar efter och det kommer att växa. Och lyssnar man riktigt noga kan man höra det dova mullrandet av miljoner och åter miljoner fötter som rör sig med små steg i samma riktning: människor som öppnar sitt hem, som ger av sina pengar, som delar sin tid och berättar de goda historierna istället för de knäckande.
Vägen kan tyckas lång, men även långa resor börjar med små steg i målets riktning.
(Tomas Sjödin, publicerad i Göteborgs Posten.)
